en gång för längesen, ni vet.
Nu lever jag på spirituella tankar och kaffe.
Jag känner ett konstant sug, sukt och förjävelse.
Jag vill öppna dörrarna och trycka i mig allt på en gång.
Jag är i någon slags på väg till döden rörelse hela tiden.
Jag tar kort på någon gammal sång och då kommer tårarna överallt, hela tiden.
Jag kan inte andas, jag kan inte göra någonting alls.
Det svider något fruktansvärt. Längtan efter födelsefödan lämnar spår som inte går att tyda.
Dom är rent ut sagt vidriga och jag kan inte sluta tänka.
Gud suger upp mig och spottar ut mig över alla världens städer.
Jag dansar naken när ingen ser och låtsas att jag föddes för sjuttio år sedan.
Jag vrider mig av förtär, länsar mitt huvud. Ser upp. Tar. Stänger av.
Moder jord tjatar om svält och svider.
Jag håller händerna för öronen och låtsas att jag ingenting vet.
